Jag kommer ihåg första gången jag träffade dig, för 10 år sen nu. Det var du och jag. Alltid tillsammans redan från första dagen. Alltid.
Nu känns det bara tomt, jag vet inte om jag ska vara arg eller ledsen eller både och. Jag känner ingenting.
Jag har försökt gråta som jag gjort så många gånger förut, men den här gången gick det nästan inte. Trots det du sa.  Det är som att jag inte har några tårar kvar för dig, det har bara blivit färre och färre för varje gång. Men nu kommer allt på en gång, nu vill jag bara göra mig av med det som finns kvar. Jag orkar inte gråta mer för dig.

Jag hatar mig själ, så mycket, för jag kommer aldrig att sluta älska dig.